I helgen som var hadde Sveriges Evangelisk Frikirke (EFK) kongress, og der, som så mange andre steder, stod homofilt samliv på programmet. Men hva ble vedtatt? Her gjør Olof Edsinger rede for det:
”Helgens kongress är ett vägskäl som kan avgöra mycket – inte bara för EFK, utan för hela frikyrkligheten.”
Så skrev Per Ewert i torsdagens tidning. Så här efter helgen måste man samtidigt säga att det råder en viss osäkerhet. För vad var det egentligen som beslutades?
Rent formellt kan man säga att vi bevittnade en seger för den klassiska förståelsen av äktenskapet enligt Bibeln. På styrelsens inrådan beslutade kongressen att bekräfta ”EFKs befintliga äktenskapssyn” och slog fast att denna ska vara ”normerande för undervisning i EFKs gemensamma arbete och mötesplatser”. Man ställde sig även positiv till att uppmuntra till ”stödmaterial för församlingsledningar, pastorer och ungdomsledare som tydliggör EFKs syn på äktenskap och samlevnad”.
Samtidigt valde man dock att avvisa den att-sats som hävdar att ”äktenskapssyn och sexualsyn inte kan kontextualiseras och relativiseras på det sätt som rapporten [Helighet och barmhärtighet] föreslår vilket skulle leda till ett EFK med olika äktenskapssyner”.
Och det är här som det blir komplicerat. Ett av syftena med de 45 pastorernas motion var att EFK skulle slå fast att den klassiska hållningen i äktenskapsfrågan är bindande inte bara på nationell nivå, utan också i de lokala församlingarna. Man ville helt enkelt undvika en ”Equmenia-situation” med en dubbel linje i äktenskapsfrågan. Men styrelsens, och alltså även kongressens, hållning blev att se mellan fingrarna med församlingar som uttrycker en annan hållning, vilket i praktiken kan komma att cementera en dubbel linje – om än bara på lokal nivå.
Ett annat syfte med pastorernas motion var att kongressen skulle avvisa delar av den rapport som samfundet har anbefallt som samtalsunderlag för församlingarnas bearbetning av hbtq-frågorna. Här svarade styrelsen att detta ”vore olämpligt eftersom rapporten aldrig var avsedd att vara ett ideologiskt grunddokument”.
Om detta stämmer framstår det som märkligt att styrelsen lät sina missionsdirektorer stå som undertecknare av rapporten när den publicerades. I maj 2023 gick de även ut i en stor intervju i tidningen Dagen, där de betonade just de pastorala råd och den kontextualiseringsteologi som de 45 pastorerna kritiserar. Bland annat sade de att det är ”en ganska stor grej när vi ger rådet att församlingarna ska döpa, och när vi säger att man kan vara medlem i en församling när man lever i en samkönad relation”. De talade också om olika missionella verkligheter i Sverige, där man ”i vissa förortsområden” – men inte ”bland många heterosexuella svenskar” – är mer ”trovärdig om man är tydlig med att äktenskapet är mellan man och kvinna”.
Den stora frågan här och nu handlar dock inte om formalia och enskilda formuleringar. Snarare har den att göra med sammanhållningen inom EFK. I sociala medier har det periodvis varit infekterat när de båda sidorna har debatterat med varandra. Känslan har ofta varit att man pratat förbi varandra.
Det finns också en historisk faktor att ta hänsyn till. Ett femtontal församlingar gick exempelvis över från Equmeniakyrkan till EFK just för att man vände sig emot den dubbla linje som de förra företrädde i äktenskapsfrågan. Hur tänker och känner dessa församlingar i dag? Och vad händer med EFK:s relation till migrantförsamlingarna, där förståelsen för ”missionell pragmatism” torde vara begränsad när det gäller en så tung teologisk fråga som synen på äktenskap och sexualitet?
Tidningen Dagen intervjuade häromdagen den regionale ordföranden för Kristna regnbågsrörelsen, Birger Klevestedt, med anledning av EFK:s beslut att först välkomna och därefter avvisa organisationen som utställare på Torpkonferensen. Hans analys gällande samfundet var krass: ”Det här kommer splittra EFK, för det finns församlingar som är så långt gångna att de är beredda att anta en inkluderande församlingsordning.”
Framtiden får utvisa om Klevestedt får rätt när det gäller detta. Men i ljuset av helgens kongress verkar det i så fall troligare att det är de som röstade emot såväl motionärernas som styrelsens förslag som känner sig manade att lämna.
